Vissa saker i livet kan inget slå.
Den där kännslan av att knäppa på sig ett par pjäxor, slå bort den kvarlevande snön från skidorna med staven, dra på sig handskarna och tillrätta visa sina brillor. För att sen fem minuter senare skjuta sig iväg nerför en svart och utmanande backe där man känner vinden verkligen vina förbi. Det är obeskrivligt. En kännsla som alltid ger en adrenalin till tusen, då du kommer bort från allt annat. Det kallas skidåkning, och det upplevde jag igår som jag upplevt så många gånger förut. Jag älskar det, har växt upp med det och kommer att leva med det i resten av mitt liv!
En slående kännsla.
Bussen rullade in på parkeringen vid 19.00 och jag var riktigt trött och hade ingen middag i mig heller. Men mamma och moster hämtade mig och sedan mormor. Man kan säga att Luqaz fick ta smällen av mitt låga humör. Förlåt.
Behövde därmed återhämta mig imorse så jag blev hemma idag.
Har svettats rejält av att städa huset och tanken har slagit mig flera gånger, nu ska jag duscha.
Vi ses ikväll.
Muh.
emelie ~ jaja
