emeliejosefinekarlsson

Jag vet inte vart jag ska börja...

Jag har kännt dig sen årskurs fem, när du gick i fastebol och jag i lundskolan. Vi båda vet att det klickade till på en gång och vi började umgås mer och mer. Du blev en utav mina närmsta och bästa vänner. Du blev min förebild på många sätt och vis. Jag visste efter redan några veckor att jag hade funnit en gudomlig vän som jag skulle hålla fast i i resten av mitt liv, som jag skulle få uppleva mina livs skratt men även tårar med. Både positivt och negativt. Det blev du och jag,

Åren gick och du träffade din pojkvän som har varit din i över två år nu och det är jag så himla glad för. Ni är som gjorda för varandra och jag älskar att se dig lycklig. Men du känner mig, jag är inte den bästa personen att uttrycka mina kännslor, varken när jag är glad, ledsen eller känner medlidande för en annan människa, men sån är jag och det är något jag försöker ändra på varje dag. Efter ett tag så började jag få kännslan över att jag inte var din vän längre, utan ett tredje hjul. Jag berättade hur jag kände och mängder av tårar föll. Jag var tvungen att ta det som en klackspark.

Vi har haft våra motgångar som vi sedan skrattat åt i slutändan. Vi vet båda att den ena alltid finns där för den andra. Och så är det, jag finns här för dig och kommer alltid att göra.

Du känner mig likväl som jag känner dig, utan och innan. Men inte alltid, jag och även du har haft saker som vi inte berättat, och så ska det få vara, vill man inte berätta så behöver man inte. Man ska förstå ändå.

I detta nu, februari 2009, så vet inte jag vad som har hänt. Vi har glidit ifrån varandra, funnit nya vänner och skaffat en gemenskap men är fortfarande vänner. Vi har varit bästa vänner, de dagarna du och jag var med varandra varje dag. Jag kommer alltid ha en speciell relation till dig, jag kommer alltid älska din familj och skulle inte tacka nej till att ha det som vi hade det för ungefär 2 år sedan igen. Men vi är inte bästa vänner längre, du är en utav mina närmaste vänner som jag har och som jag inte vill mista.

Jag har inte pratat med dig på över två veckor och den känns otroligt konsigt, sorgligt och samtidigt väldigt väldigt tomt.Det gör ont för jag saknar dig, det gör jag verkligen och även fast alkohol var inblandat och allt gick över gränsen så menade jag vissa saker fast inte på samma sett som jag uttryckte det på. Massa kännslor kom ut på en och samma gång och avskedet fick ett tragiskt slut. Jag skäms för att jag tog i som jag gjorde men samtidigt så måste du tänka efter. Om vi ska bli bästa vänner igen, som jag också vill, så måste du, och säkert även jag, ändra på sig. Jag vill att vi accepterar varandra, väljer vad vi själva vill göra och uppskatta för nu känns det bara som att vill inte den ena något eller tycker om något så ska inte den andra göra det heller. Vi måste släppa banden som är fem meter korta och acceptera läget som det är och sluta ta saker och ting förgivet men ändå känna att man kan lita på den andra. Och det vill jag göra med dig, för du är en underbar männsika som sprider glädje och får andra att skratta och le. För jag vet, jag bara vet att det ska vara du och jag som tillsammans med många andra underbara människor kommer visa Magaluf i sommar vad Stockholm sjukaste och galnaste tjejer går för.

Allt detta för att jag inte kan släppa dig, du kommer alltid att vara en vän som jag inte kommer kunna leva utan.

Jag älskar dig och kommer alltid att göra.